Och,
Så sugna på friterade lökringar styrde vi bilen mot MAX
(Hamburgare på svenska?)

Va
Sa: snåla jag!
Sa du verkligen hundrasextio kronor för mat åt 2 pers.
Ja! Snäste polarn i "drivetrhue luckan". (Kliv inte ur bilfan luckan)

Ok, Jag rensade parkeringsfacket på mynt och hällde upp i handen på min finnige vän.
Vi tog påsen som luktade som väntat,
fett salt o litervis av dressing och stryde mot en vacker plats strax söder om stan.
En parkeringsplats nära havet med en vacker utsikt över
SCAs fabrik som pumpar ut en tjocka svart rök över Alnön.

Jag började kika på kvittot och såg direkt att jag fått en dricka jag inte beställt och att jag betalt 8kr för mycket för maten.
Woops! Men... ä skit samma!
Man är väl inte gniden ?

Så klunk klunk.
Avslagen ljummen cola-essens som va helt kass!
Den slog jag bort o knäppte upp min Ramlösa istället.
Så.
Äntligen dags för höjdaren. Lökringarna.
Mums!
Trodde vi, och bet i kalla, sega begangnade kondomer doppade i gammal uttjänt fritösolja.
Besk som en kalsong från ett dåligt skött äldreboende.

Fy! fasen!
Sa vi spottade ut! och hivade ut till dom stackars fiskmåsarna.

Linn tog mod till sej och gick in på stripsen, Jag höll andan...
... och just som jag trodde.
Dom va doppade i samma gammla olja och hade samma fadda bittersura smak som kallingarna jag nyss nämnde.

Jag provade inte mina utan släptte hela kartongen rakt ner i påsen som den finnige polaren packat vår föda i.

Vi rullade senare hemmåt och kunde konstatera att det lär dröja innan vi bromsar in på ett Max "Hamburgrgare på Svenska" nästa gång.

Den enda tröst i tillvaron var att man blev mätt!
Väldigt mätt. Mätt i magen o mätt på Max!
Thomas & Linn